Wilma vill besegra ätstörningen

Wilma har kämpat med sin ätstörning i över tio år. Under pandemin har det varit extra tufft.

Allt skruvas upp till max, säger hon.

Men drömmen om att bli frisk är samtidigt starkare än nånsin.

Unga med ätstörning är en grupp som drabbats extra hårt i pandemin, enligt flera kliniker.

Det är något som Wilma, som egentligen heter något annat, känner igen sig i.

Det här året har varit jättesvårt, och mycket är kopplat till pandemin. Att jobba hemifrån, inte kunna gå till gymmet och inte kunna vara aktiv på samma sätt som förut har till exempel gjort att jag gått upp i vikt, vilket lett till ökad ångest och mer ätstörda tankar, berättar Wilma, som är 27 år.

Hon lider av en så kallad ospecificerad ätstörning. I perioder har hon varit fixerad vid att räkna kalorier och varvat det med stenhård träning. Har det inte funkat har hon i stället kräkts upp det hon ätit.

Under 2020 har mycket ställts på sin spets, säger hon.

Pandemin har skapat jättemycket oro i mig. Alla känner väl en oro, man går runt och är rädd och ängslig, och i mitt fall, när jag får en ökad ångest generellt, så uttrycks det alltid genom ätstörning. Allt skruvas upp till max, säger hon.

Wilma drabbades av sjukdomen i 15-årsåldern. Hon var då en aning överviktig, mullig som hon beskriver det, vilket inte undgick okommenterat. Skolsköterskan tipsade till exempel om att Wilma kunde borsta tänderna när hon var hungrig eller sugen. Men den största delen av vikthetsen kom hemifrån, från föräldrarna och nära släktingar.

Min pappa brukade säga att jag inte skulle ta en andra portion, och att jag måste träna. Hela min familj hade attityden att "du hade kunnat vara så söt, om du bara var smal". Jag kunde till och med känna att mina föräldrar var äcklade av mig för att jag inte var smal.

Det som utlöste ätstörningen den allra första gången var magsjuka. Wilma mådde illa och stoppade fingrarna i halsen för att snabba på förloppet.

I den stunden insåg jag att jag kunde spy av mig själv. När jag sedan blev frisk hade jag det med mig, jag insåg att det här vore ett effektivt sätt att bli smal.

Efter det gick det väldigt fort. Wilma började kräkas upp mat flera gånger i veckan, hon gick snabbt ner i vikt, och med viktnedgången kom den efterlängtade bekräftelsen från föräldrarna och släktingarna.

Det var kommentarer som "vad fin Du är, vad smal Du har blivit, vad duktig Du är". Det var som att alla andades ut, "äntligen är Wilma smal".

Med tiden blev det ätstörda beteendet närmast en besatthet.

Allting kretsade kring det. Och jag mådde ju aldrig bra. Det var inte så att jag blev smal och så var det bra med det, utan det var en ständig kamp. Det fanns inget mål utan det bara fortgick.

Wilma beskriver hur sjukdomen kom att bli som egen person som ständigt gick vid hennes sida. En hemlig följeslagare som ingen annan visste om.

Jag kunde inte sluta tänka på det. Jag skämdes, jag var rädd för att bli påkommen, det var otroligt skamligt för mig. Men det var också nånting som bara jag kände till, som jag hade för mig själv, säger hon.

Trots att hon insåg att hennes beteende inte var friskt framstod tanken på att söka hjälp som skrämmande.

Det betydde att jag kanske inte skulle kunna vara smal, och det var det värsta jag kunde tänka mig i hela världen. Att vara sjuk var liksom lösningen.

För ett par år sedan tog hon till sist steget mot att söka professionell hjälp. I dag väntar hon på behandling vid en ätstörningsklinik. Ett stort stöd är också pojkvännen som hon nyligen flyttat ihop med.

För Wilma är sjukdomen inte över, men hon tycker ändå att det känns viktigt att berätta om sina erfarenheter för att öka förståelsen kring ätstörningar och hjälpa andra.

I dag vill hon inget hellre än att bli frisk.

Jag vet att jag i grunden behöver förändra mitt sätt att tänka och bete mig. Det kan kännas hopplöst vissa stunder, men jag antar att också detta med att vilja bli frisk är en stor del i det. Och det vill jag, mer än nånsin.

När hon pratar om framtiden är det med viss tillförsikt.

Det jag hoppas på allra mest är att jag i framtiden ska kunna äta utan att det är förknippat med ångest. Att jag ska kunna slappna av och inte tänka på mat, vikt eller träning. Jag vill kunna gå ut och springa för att det är skönt och roligt och för att må bra. Jag vill att mat och vikt ska sluta vara så himla laddat.

Här kan Du får hjälp

Om Du under 18 kan Du kontakta en vårdcentral, ungdomsmottagning, elevhälsan eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) där Du bor.

Om Du är vuxen kan Du boka en tid på en vårdcentral, psykiatrisk mottagning eller hos Din företagshälsovård. Du som är upp till 20–25 kan också kontakta en ungdomsmottagning.

I allt fler regioner finns speciella ätstörningsmottagningar. På vissa av dem behöver Du få en remiss från elevhälsa eller vårdcentral, på andra kan Du själv ta kontakt.

Du kan få hjälp med var Du kan söka vård genom att ringa 1177.

Det finns också olika föreningar som erbjuder stöd via telefon, chatt eller mail. T ex Frisk och Fri (Riksföreningen mot ätstörningar) eller föreningen Shedo, som är specialiserad på både ätstörningar och självskadebeteende.