Slaget vid Tours

Slaget vid Tours, ofta kallat Slaget vid Poitiers, utkämpades i oktober 732 mellan styrkor under den frankiske ledaren Karl Martell och en saracensk armé ledd av emir Abd ar-Rahman ibn Abd Allah. Platsen för slaget var antagligen mellan Tours och Poitiers i nuvarande Frankrike. Frankerna besegrade den saracenska armén och emir Abd ar-Rahman dödades. Saracenerna hindrades därmed från att tränga längre norrut i dåvarande Frankerriket.

Slaget har tillmätts avgörande betydelse som ett av de viktigaste slagen i europeisk historia. Slaget bidrog både till att stoppa den muslimska erövringen av Västeuropa, samt till att konsolidera enheten i Frankerriket.

Saracenerna i Kalifatet Cordoba hotade sedan 720-talet de frankiska territorierna. Hertig Eudes av Aquitanien hade på ett avgörande sätt besegrat en stor muslimsk invasionsstyrka år 721 i slaget vid Toulouse, men saracenska räder fortsatte. År 725 nådde de ända till staden Autun i Burgund. Då han hotades av både saracenerna i söder och av frankerna i norr allierade sig Eudes år 730 med Othmar av Munuza, emir av berber-ursprung i vad som sedermera skulle bli Katalonien. Saracenernas räder in över hans sydgräns avtog och Othmar gifte sig med Eudes dotter Lampade.

Året därpå gjorde dock Othmar uppror mot guvernören av Andalusien, Abd ar-Rahman. Abd ar-Rahman krossade snabbt revolten och riktade därefter sin uppmärksamhet mot Othmars förre allierade, Eudes. Hertig Eudes samlade sin armé vid Bordeaux, men besegrades, och Bordeaux plundrades. Eudes vände sig då till frankerna för att få hjälp, vilket Karl Martell erbjöd endast sedan Eudes gått med på att underställa sig frankisk överhöghet. År 732 fortsatte det saracenska plundringståget norrut, utmed floden Loire. Ett möjligt motiv var rikedomarna i katedralen i Tours. När han fick höra talas om detta samlade den austrasiske borgmästaren Karl sin armé på uppskattningsvis 15 000-75 000 veteraner och marscherade söderut.

Trots att detta slag var viktigt är dess exakta lokalisering fortfarande okänd. De flesta historiker antar att de två arméerna möttes där floderna Clain och Vienne möts, mellan Tours och Poitiers.

Karl ställde upp sin armé på en plats där han antog att den muslimska armén skulle passera, på ett mycket försvarsvänligt ställe. Det är möjligt att hans tätt formerade infanteri, beväpnat med svärd, spjut och sköldar formerade sig i en falang-liknande uppställning. Enligt de arabiska källorna ställde de upp sig i en stor fyrkant. Karl Martell utkämpade ett lysande försvarsslag, med tanke på olikheten mellan arméerna, i det att frankerna mest bestod av infanteri, mot beridna, (och i arabernas fall) tungt beväpnade ryttare. På en plats och en tidpunkt, som han själv hade valt, mötte han en vida överlägsen styrka och besegrade den. I sex dagar bevakade de båda arméerna varandra, med endast mindre skärmytslingar. Ingen av dem ville anfalla. Frankerna var välklädda för kylan och hade fördelen att känna terrängen. Araberna var inte lika förberedda för den intensiva kylan, men de ville inte anfalla vad de trodde var en numerärt överlägsen frankisk armé. Striden började den sjunde dagen, eftersom Abd er Rahman inte ville skjuta upp slaget i all evighet.

Abd ar-Rahman förlitade sig på att hans kavalleri var numerärt överlägset och fick dem att anfalla gång på gång. Denna gång var den tilltro muslimerna hade till sitt kavalleri, beväpnat med långa lansar, långa svärd och spjut, vilket hade skänkt dem seger i tidigare slag, inte berättigad. Vid ett av de få tillfällen då medeltida infanteri stod emot kavallerianfall, slog de disciplinerade frankiska soldaterna tillbaka anfallen, fastän det arabiska kavalleriet, enligt arabiska källor, vid flera tillfällen bröt in i den frankiska fyrkanten.