Åtgärder har satts in för sent

Det gick nästan sex veckor mellan regeringens beslut att klassa coronaviruset som en samhällsfarlig sjukdom och beslutet att ställa in större sammankomster.

Den svenska krisberedskapen fungerar inte, det görs för lite och för sent, hävdar flera experter.

Det finns flera kriser där den svenska krishanteringen inte varit tillräcklig, anser Wilhelm Agrell, professor emeritus i underrättelseanalys, som forskat bland annat i krisberedskap.

För lite och för sent. Vi har sett drag av det tidigare när det gäller krisåtgärder, som i Tjernobylkrisen, då Strålskyddsmyndigheten försökte lugna folk trots att det blev stora radioaktiva nedfall, och under tsunamikatastrofen, då UDs krisorganisation kollapsade.

Folkhälsomyndigheten, som han menar är en traditionell expertmyndighet, är inte rustad för kris, och åtgärderna i samband med coronakrisen dröjer och förefaller klena.

Man vill se belägg innan åtgärderna vidtas. Men om krisen är ett fenomen som utvecklas fortare än krishanteringen så hamnar man hopplöst på efterkälken.

Fenomenet är känt inom krishantering, förklarar han.

Det beror på att det är nya hot, sådant vi inte känner till. Då vill de ansvariga se bekräftelser på vad som händer, och vill ha belägg för åtgärderna. Det kallas för "bevisdilemmat".

Joacim Rocklöv, professor i epidemiologi och folkhälsovetenskap vid Umeå universitet, hör till dem som också tycker att Folkhälsomyndigheten borde värdera riskerna högre.

I det här fallet har man haft några månader då man har haft tid att ta höjd för åtgärder. Men det känns inte som om de tagit tillvara den tiden så bra.

Wilhelm Agrell pekar också på den uppdelning av krishanteringsansvaret som finns i Sverige som ett problem.

Regeringen vill inte trampa på sina expertmyndigheter, och expertmyndigheten har samma inställning. Det gör att ansvaret blir otydligt. Vi har ingen som kan "trycka på knappen", säger han.

Vendela Bodén, seniorkonsult inom krishantering på Prospero Management, förklarar att Sveriges krishantering består av många parallella system, på både lokal, regional och central nivå. Det handlar om kommuner, länsstyrelser och regioner samt myndigheter och dessutom inom myndigheter.

Vi har ingen krisgeneral, vårt system är inte uppbyggt så. Det finns också fördelar med det, vi har ett demokratiskt system som vi vill upprätthålla, säger hon.

Både hon och Wilhelm Agrell framhåller vikten av att samarbeta mellan olika aktörer, och inte bara prata och byta information.

Där behöver vi bli ännu bättre. Men myndigheter måste också vilja samarbeta, säger Vendela Bodén.

Joacim Rocklöv tycker också att Folkhälsomyndigheten borde samla in mer expertis utifrån för att få bättre underlag för beslut.

Många har varnat för faran tidigare, och då kallats alarmister. Jag och flera med mig som inte gjort samma bedömning som Folkhälsomyndigheten har klappats på huvudet, säger Joacim Rocklöv.

Han tycker att flera åtgärder som inte kostar särskilt mycket kunde ha tagits till för att vara på säkra sidan. Som att uppmana dem som varit i riskområden att jobba hemifrån om det går, eller att hålla barn som varit där hemma från skolan.

Men Anette Richardson, chef för krisberedskapsenheten på Folkhälsomyndigheten, tillbakavisar stora delar av kritiken. Framför allt att myndigheten skulle kräva belägg innan åtgärder vidtas.

Vi kräver inte evidens, för det finns inte alltid. Vi tittar på omvärlden, och på data som bara vi har. Vi som ansvarig myndighet får rapporter som inte andra får. Vi agerar utifrån de strategier och den omvärldsbevakning vi har.

Myndighetens inriktning har den senaste månaden varit att lugna människor. Risken för smittspridning i samhället bedömdes som måttlig fram till i måndags, då den plötsligt beskrevs som mycket hög.

Det har inte funnits någon risk för smittspridning i samhället tidigare, men nu ser vi tecken på detta. Det är som en väderprognos, vi kan inte förutspå så långt i förväg, säger Anette Richardson.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har inte det operativa ansvaret under kriser, utan bara ett samordnande ansvar.

I stället bygger beredskapen på att de normala verksamheterna förebygger och hanterar olyckor och mindre omfattande störningar. Då krisen blir allvarlig kan dessa verksamheter förstärkas.

Den svenska krisberedskapen bygger på tre principer:

Ansvarsprincipen: den som har ansvar för en verksamhet i normala situationer också har motsvarande ansvar vid störningar i samhället.

Närhetsprincipen: samhällsstörningar ska hanteras där de inträffar och av de som är närmast berörda och ansvariga.

Likhetsprincipen: aktörer inte ska göra större förändringar i organisationen än vad situationen kräver. Verksamheten under samhällsstörningar ska fungera som vid normala förhållanden, så långt det är möjligt.