Spindlar i konsten är alltid självporträtt

Skaffa mig en spindel att leka med, Jarl Kulle som Karl XII i August Strindbergs pjäs. 

Spindlar är knappt synliga men deras verkan syns överallt. De är flitiga, kan förflytta sig långa sträckor och skapar av sig själva när de använder sitt eget sekret som byggnadsmaterial. Det är ingen slump att Strindberg väljer just spindeln för att betona Karl XIIs ensamhet.

När Tv-teatern år 1974 annonserade Strindbergs kungadrama ”Karl XII” med Jarl Kulle i huvudrollen var det upplagt för grusade förhoppningar om man hoppades på karoliner och krutrök. Strindbergs uppgörelse med krigarkungen blev hans mest stillastående och Maeterlinckinspirerade drama, som i Keve Hjelms regi gestaltades som en utdragen väntan på en efterlängtad död. Men besvikelsen över uteblivna stridsscener övergick i fascination över porträttet av en totalt isolerad människa, som kulminerade när kungen kom med följande begäran, ”Skaffa mig en spindel att leka med”.

En spindel. Kunde man vara så ensam att man hellre ville leka med en spindel.