Brist på förskola leder till feministiskt sammanbrott

Hur gör en amerikansk kvinna som vill ha barn men också ett jobb? 

I presidentvalskampanjen nämns ibland subventionerade förskolor, men än så länge består verkligheten för amerikanska kvinnor av djupa kompromisser och konflikter.

I hallen står rader av rejäla barnskor, vinterkängor och stövlar i vuxenstorlek. Och så bredvid, ett par slitna flipflops i liten storlek. Det är städarens, eller barnskötarens ytterskor. När hon kommer in byter hon till små innetofflor, eller så går hon barfota.

Det är alltid en hon, och familjen hon arbetar hos är inte rik. Det kan vara en ganska vanlig familj där en eller båda föräldrarna arbetar som läkare, lärare, poliser, jurister, eller journalister. Medelklass till övre medelklass.

Ungefär två miljoner ”domestic workers” beräknas arbeta i USA, men ingen vet riktigt hur många de är. Många är svarta amerikaner. Två tredjedelar är nyligen invandrade från Mexiko, Sydamerika eller Filippinerna. Ungefär hälften av dessa befinner sig illegalt i USA.

De betalas oftast kontant i handen och har ingen som helst jobbtrygghet.

Enligt en undersökning från intresseorganisationen National Domestic Workers Alliance från 2017 har merparten heller ingen sjukförsäkring eller får några pensionspoäng. Medellönen är 13 dollar i timmen, vilket ligger under existensminimum för att försörja en familj.

Flera försök har gjorts för att lagstifta om grundläggande rättigheter för dessa kvinnor. Störst har motståndet varit från delstaterna i södra USA där slaveriet avskaffades allra sist.

Så vem skulle överhuvudtaget vilja befatta sig med att stå på andra sidan av den här typen av arbete i hemmet? 

Som arbetsgivare?

Alla kvinnor jag känner.

Kvinnor som får barn säger ju ofta att det är då jämställdheten verkligen sätts på prov, och goda intentioner ofrånkomligen kör fast i djupt konservativa könsroller.

Den yrkeskvinna som får barn i USA får också ofta se sig helt besegrad av en nutida Downton Abbeysituation, på betydligt färre kvadratmeter, och ofta med betydligt större etiska, moraliska och personliga konflikter.

För även den arbetsgivare som ger generös föräldraledighet väntar sig att en kvinna ska återvända till arbetet. I ett samhälle där inte Alva Myrdal gripit in och delvis löst problemet finns inga enkla svar.

Visst finns det förskolor här och där, av skiftande standard. Månadskostnaden i New York ligger på runt 2 500 dollar för ett barn. Uppemot tio gånger så mycket i svenska kronor alltså. Visst går det att anställa en professionell barnskötare för en normal heltidslön. Men det är ganska svårt att hitta, och kräver en personlig förmögenhet.

Hur är det meningen att kvinnor som vill arbeta ens ska få ihop det utan att framstå som själviska och egoistiska?

Och visst går det för en kvinna att avsäga sig en fortsatt karriär och ett yrkesliv, och att helt enkelt sluta arbeta. För att ta hand om sitt eget barn, på heltid. Många universitetsutbildade amerikanska kvinnor gör det. Det är sällan aktuellt att en man, som oftast tjänar mer, ska överväga något liknande. Det kanske inte heller finns en partner.

För väldigt många återstår då att varje dag, i sitt vardagsrum, se klass, ursprung och ojämlikhet rakt i vitögat.

I en modig ny bok som heter ”Women’s Work” (”Kvinnors arbete”) beskriver en journalistkollega som heter Megan Stack den komplicerade relationen från sitt perspektiv. Som gift före detta utrikeskorrespondent bodde hon i Indien och Kina med man och två barn. Där tog olika kvinnor som hon lärde känna hand om hennes barn under ett antal år.

Boken har en rejäl dos ”white guilt” men tar också upp tunga och olösliga frågor om hur det är meningen att kvinnor som vill arbeta ens ska få ihop det utan att framstå som själviska och egoistiska.

Det Meghan Stack beskriver på en global nivå är exakt samma obekväma och svåruttalade tankar som jag hör från amerikanska vänner och kollegor. Där svåra val läggs på en kvinna som inte förmår göra allt själv. Det vill säga alla kvinnor.

I sin allra mest klassiska form är lösningen en kompromiss och en urgammal försörjningskedja, där en rikare kvinna anlitar en fattigare kvinna, av annat ursprung och med en lägre utbildning och status, för att ta hand om ett barn. För att den första kvinnan i sin tur ska kunna bidra i någon annan form till samhället. Kanske till och med i någon form eller i något yrke som ämnar till att göra världen lite bättre.

Megan Stack beskriver i stället något som känns som ”ett feministiskt sammanbrott varje dag” där patriarkala strukturer förstärks i ens eget hem.

Men hon skriver också om hur den andra kvinnan lämnar bort sina egna barn, kanske till en släkting, för att kunna försörja dem och ge dem bättre förutsättningar. Kanske en utbildning. Och på så vis sker ju förhoppningsvis någon form av ekonomisk utveckling och förflyttning.

Några av världens allra djupaste och mest konkreta orättvisor spelas upp för ett barn varje dag.

Svårare att reda ut, och att uthärda, är den osynliga men påtagliga spänning som nästan alltid uppstår mellan två kvinnor som arbetar och kanske också bor i samma hem.

Den som har all makt vill samtidigt att den som inte har någon makt ska sätta hennes barn främst, ge omvårdnad och helst också kärlek. Hon ska vara nära barnet, samtidigt som alla mödrars rädsla är att barnet ska ty sig närmare till barnskötaren än till henne.

Och väljer modern att vara en mer strikt och distanserad arbetsgivare, eller försöker vara mer av en generös jämställd väninna som erbjuder sig hjälpa till ännu mer ekonomiskt? Vilket är mer respektfullt och mindre hycklande gentemot en person som är genuint fattig?

Samtidigt spelas några av världens allra djupaste och mest konkreta orättvisor upp för ett barn varje dag. Som något helt normalt, i en slags grundläggande världsbild.

Och kanske är det nyttigt och realistiskt, beroende på var och hur resten av livet sedan ska tillbringas. Eller så inpräntas något som sedan blir mycket svårare att ifrågasätta.