Påskdagen

Påskdagen, lat. Dominica resurrectionis, Uppståndelsens söndag, firas i kristen tradition till minne av Jesu uppståndelse, och infaller på söndagen i påskhelgen. Påskdagen infaller den första söndagen efter första metonska fullmånen som infaller på eller närmast efter vårdagjämningen, men eftersom de västliga kyrkorna och de östliga kyrkorna tillämpar olika kalendrar infaller påskhögtiden vid olika tillfällen beroende på vilken kyrka som avses.

Traditionellt talar världens kyrkliga ledare till de kristna församlingarna på påskdagen. Den romersk-katolska påvens påskvälsignelse kallas liksom julvälsignelsen Urbi et Orbi.

Jesus återuppstod enligt kristen tro på påskdagen och därför firas det ordentligt i den kristna världen. Fyrtio dagar senare for han enligt samma religion upp till himlen (vilket firas på Kristi himmelsfärds dag). Precis som de flesta andra kristna högtider har man valt tidpunkten för att det redan firades en högtid vid den tiden på året. Skillnaden mellan påsken och Kristi himmelsfärds dag (som följer påskdagen) gentemot andra högtider som kristendomen har lagt sina högtider på, är att dessa bygger på måncyklerna och således infaller vid olika datum olika år. Någon egentlig årsdag av Kristi återuppståndelse kan man då alltså inte tala om.

Påskdagen är den kristna kyrkans största dag eftersom den firar Jesus uppståndelse efter att ha dött och begravts på långfredagen. I Svenska kyrkan kan firandet inledas redan sen kväll på påskafton med en påskmässa; i flera kyrkor är påsknattsmässan (ofta kallad vaka) norm. Oavsett när påskdagens gudstjänst startar är den ett uttryck för stor glädje. Altaret kläs med vita textilier som symboliserar glädje, fest och renhet. Vidare pyntas altaret med påskliljor och sex ljus som tecken för att mörkret vänts till ljus och att långfredagens lidande är slut. Påskdagens tema är "Kristus är uppstånden". Under inledningen av gudstjänsten ropar prästen ut den kristna påskhälsningen, som kristna traditionellt sett hälsar varandra med på påskdagen, Kristus är uppstånden, varpå församlingen svarar, Ja, Han är sannerligen uppstånden. I gudstjänsten läses bibeltexter som på olika sätt belyser Kristi uppståndelse. I en del kyrkor får deltagarna en påsklilja i samband med gudstjänsten. Eftersom Kristi Uppståndelse är den största kristna festen är gudstjänsten extra högtidlig och anses vara kyrkoårets viktigaste.

Enligt den judiska kalendern, som är en månkalender, firas högtiden pesach, den judiska påsken, den 14e dagen i vårmånaden Nisan, då det alltid är fullmåne. De kristna började snart att flytta påskfirandet till påföljande söndag, den dag de menar att Jesus uppstod. Från första början firades påsken varje vecka, på söndagen (då Jesus uppstod), för att övergå till en årlig fest på 100-talet. Ofta hänvisar man till att det vid det första konciliet i Nicaea, nuvarande Iznik i Turkiet, år 325, skulle ha beslutats om att påskdagen skall infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, men detta finns dock inte bevarat i de protokoll som finns efter kyrkomötet. Eftersom vårdagjämningen infaller på olika tidpunkter beroende på vilken tidszon man befinner sig i är det 21 mars som används för att beräkna påsken. På samma sätt är det inte den astronomiska fullmånen som används utan fullmåne som beräknas med hjälp av tabeller (kallas metonska eller ecklesiastiska fullmånen). Påskdagen infaller då på söndagen närmast efter den metonska fullmåne som infaller på eller efter 21 mars. Alltså är det tidigaste datum påskdagen kan infalla den 22 mars, oavsett om det är skottår eller vanligt år, och det senaste är den 25 april.

I de katolska länderna införde man 1582 den gregorianska kalendern, vilket innebar att man lämnade den gamla julianska kalendern som gällt dittills. Även vissa av de ortodoxa kyrkorna övergav efterhand den julianska kalendern till förmån för den nya ordningen, men de flesta nationella kyrkorna inom ortodoxin var så kallade gammalkalendarister, och för kyrkoenhetens skull beslöts att alla ortodoxa kyrkor skulle fira påsken efter juliansk kalender. Efterhand bytte under 1600- och 1700-talen även de nationella protestantiska kyrkorna i västra Europa till den nya katolska kalendern och resultatet har blivit att påsken i de östliga ortodoxa kyrkorna vanligen infaller på annat datum än i de västliga kyrkorna.

I Sverige gjorde man ett försök till kalenderreform i början av 1700-talet, vilket innebar att den svenska kalendern under perioden 1 mars 1700 till 30 februari 1712 gick en dag före den julianska kalendern, för att därefter återgå till den julianska kalendern genom att låta februari 1712 ha 30 dagar. Detta innebar att påskdagen vissa år kom att infalla vid avvikande tidpunkt i Sverige, nämligen 2 april 1705, 18 april 1709 och 26 mars 1711. Det slutliga bytet från juliansk kalender (gamla stilen) till gregoriansk kalender (nya stilen) skedde 1753 genom att låta februari ha endast 17 dagar. Kalenderbytet innebär att man måste använda olika sätt att beräkna påskdagen före och efter 1753.

Beräkning av tidpunkt för påskdagen i Sverige kompliceras ytterligare genom att man under perioden 1740 till 1844 ansåg att påskdagen borde beräknas utgående från den verkliga, astronomiskt bestämda, vårdagjämningen och fullmånen. Trots att den verkliga vårdagjämningen ligger nära den 21 mars i den gregorianska kalendern, ledde denna beräkningsmetod för vissa år till ett annat resultat än de kyrkliga beräkningarna, nämligen 1802 (25 april), 1805 (21 april) och 1818 (29 mars). Under perioden 1740 till 1753, då man fortfarande använde den gamla stilen, uppkom många avvikelser från påskdagen beräknad från den ecklesiastiska vårdagjämningen och fullmånen, och bäst är att här använda en tabell över när påsken inföll. Man kan bland annat notera att påsken kom att firas före den 22 mars tre gånger, nämligen 14 mars 1742, 18 mars 1744 och 18 mars 1750.